Ett satans demokratiskt arbete 

Fotot ovan av Anja Dahlgren

Denna text publicerades i en kortare version i programmet för Satans delirium 2016. Texten kommer också publiceras i sin helhet på Satans demokratis webb.

 

Ett satans demokratiskt arbete

Immersivt - omslutande, publiken är inuti en föreställningsvärld som talar till kroppens alla sinnen. Ofta får de också får röra sig fritt.

Rummet är ljust, två stora skrivbord, papper i högar, en vägg med spridda foton, mest porträtt. På två väggar ett tätt rutmönster från golv till tak. I rutmönstret post-it lappar i olika färger med något som ser ut som koder.

-Ja, det här är manuset , säger Jimmy.

Jag har under en längre tid utforskat immersiv, omslutandande, teater och har kontaktat Py Huss och Jimmy Meurling för att jag hört ryktas om ett projekt som jag absolut inte vill missa. Ett stort, galet, vindlade och alldeles underbart projekt ska det visa sig. Ett mot alla odds projekt, byggt på lust och ren vilja.

- Vi har inga pengar , säger Py.

- Det struntar jag i. Jag vill vara med om detta, säger jag.

- Okej. Vad vill du göra? Bygga, spela? Något annat?

- Spela, säger jag.

 

Det här är kortversionen på hur det kom sig att jag delade rollen som Åklagaren med Otto Milde i Satans demokrati. Självklart pratade vi lite mer om vem jag var och vad de ville, men det här mötet ger en bild av hur arbetet sedan var. Hos Py och Jimmy fanns ett slags välkomnande av slumpen. Och en stor öppenhet och tillit till andras förmåga. Jimmy kallar det att vara facilitator för andras kreativitet. De flera hundra personer som medverkade till att Satans demokrati blev av sågs som individuella konstnärer och medskapande av verket. Medskapande är ett grundläggande ord i sammanhanget då ett demokratiskt medskapande var basen i den process som ledde till föreställningen. Arbetssättet gick hand i hand med föreställningens tema.

 

 

Möte med huset – ett hus söker roller och historier

 

Rum: 150 st.

Våningar: 3

 

När vi aktörer kommer till kollationeringen, den 5 september 2015, är huset under byggnation sen några månader tillbaka. Vi får gå på guidad tur.

En värld öppnar sig. Inne i kontorskomplexet finns asfalterade gator, bitar av en skog, märkliga vindlande gångar, dofter, ett ansikte som tränger ut ur en vägg, rum som murknat, ruttnat och strikt vita salar. Vackert och fult, skört och hårt. Och oändligt. Ständigt nya rum, nya platser. Det kommer ta lång tid att lära sig att hitta. Vissa rum är så gott som klara, andra inte ens påbörjade. De rum som är klara visar på möjligheterna i de andra rummen. Rummen står där och väntar på sina innevånare, kräver att vi omfamnar dem, låter dem tala till oss och låter dem påverka rollen, styra rollen till en del. Rummen innehåller redan berättelser, men ropar efter fler, ropar efter liv, efter kropparna som burit berättelserna de har i sig. Det är berusande, inspirerande, skrämmande och lite… irriterande.

 

De flesta av rollerna har egna hem eller kontor. En del har både och. En del har hemliga platser. Otto Mildes och min roll, Åklagaren har allt detta. Vi får besöka vårt hemliga rum, bakom vårt kontor, fyllt av tortyrredskap.

– Jaha?!? Så det här är en del av vår roll?

– Ja.

– Jaha?! (liksom lite en stor grej…) Är Åklagaren torterare? Sadomasochist? Sadist eller undergiven?

– Det beror på hur ni vill göra.

 

Vi, vår roll, har två rum med tortyrredskap.

Vi måste alltså skapa en roll som omfattar de redskapen.

Vill jag det? Det står inte i någon text? Var kommer det ifrån? Det känns som att huset och rummets konstnär gått före mig i processen. Vi har ju inte hunnit börja med rollen! Stämmer det här? Tortyrredskap? Jag värjer mig. Tills jag ger med mig och inser att huset är en del av manuset. Varje rum är fyllt av någon rolls berättelser, och jag som skådespelare måste läsa rummet minst lika noga som jag normalt läser texten. Självklart är scenografin alltid en stor del när vi gör en föreställning, men aldrig tidigare har jag varit med om scenografi som så direkt påverkar utformningen av min karaktär. Samtidigt ombeds vi aktörer i vår tur att påverka rummen, lägga till saker som rollerna behöver, sätta prägel på vår karaktärs rum. Kanske känner konstnärerna då att våra tillägg förändrar deras rum, i en riktning de inte tänkt. Kanske tycker de rent av att vi förstör deras rum? Hemma har jag en pappersstrimlare. Den tar jag med till Åklagarens kontor, jag vill använda den i spel men har också en idé om att fylla kontorets golv med mängder av strimlor som man får pulsa genom. Och efter att ha kollat med Nils som byggt rummet så kör vi på. Strimlor överallt.

 

Manus och dramaturgi

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

Rysk dagbok och Sanningen, inget annat av Anna Politkovskaja

Sleep no moore av Punch Drunk

Bat Man Return av Tim Burton

House of cards

Pussy Riot

 

Så huset är, som jag ser det, en del av manuset. Hur ser manuset i övrigt ut? Föreställningen ska inspireras av Mästaren och Margarita och vi har alla uppmanats att läsa den. Det finns också texter av Anna Politovkovskaja . Några färdiga texter finns ännu inte. Det närmaste vi kommer ett manus vid repstarten är det gigantiska schema upptejpat på en vägg som jag tidigare nämnt. Schemat är indelat i femminutersekvenser högst upp och roller på vänster sida. På varje rolls femminuterssekvens sitter en lapp där det står scennummer, en rubrik för scenen och var i huset scenen ska utspelas. 19.55 står det alltså i Säkerhetspolisens ruta: 114a tvingar till svek CH6 Vita matsalen. I Prästens ruta står det samma tid: 132a säljer piller i kåkstaden CH 39/40 Kåkstaden. Medan det i Poetens ruta samma tid står 61a Dårhusdans CH3/5 Dårhus & matsal. Utifrån texten i feminutersrutorna byggs sedan scenerna. Till en del av scenerna finns det avsnitt i Mästaren och Margarita knutna, till andra inte. De flesta av rollerna har också sin grund i någon eller några karaktärer i boken. Margarita i föreställningen bygger t.ex. på karaktärerna Margarita och Jesus i boken.

 

När jag såg Punch Drunks föreställning The Drowned Man, var jag förtjust men tyckte att dramaturgin var satt på undantag och undrade varför. Samma invändningar har dykt upp hos kritiker som sett Satans demokrati och säkert hos en del av publiken. Och detta är svaret: Dramaturgin är inte satt på undantag. Varje roll, varje version av en roll, har en inre logik och en tydlig dramaturgisk linje som den följer föreställningen igenom. De dramaturgiska vägarna samverkar alla till att berätta en större historia. Men! Eftersom publiken själv väljer sin väg i huset och vilka karaktärer i huset åskådaren möter påverkas av vägen, så blir den dramaturgiska linjen olika för varje öga. En del åskådare får en tydlig handling, andra går omkring i ett drömspel. Eller en mardröm? Väljer du att enbart följa Doktorn är det Doktorn som är huvudperson i din föreställning, väljer du Katten är det Katten som är huvudperson. Växlar du vem du följer och var du går så blir det där med huvudperson kanske inte så tydligt, eller viktigt. Föreställningen är ett kalejdoskop som förändras beroende på hur det skakas. Kalejdoskopets är fyllt med brokiga pusselbitar som ibland fogar i varandra, ofta inte.

 

I Satans demokrati valde vi att endast ha slutscenen gemensam, allt annat kunde publiken välja fritt. Hade vi valt att ha fler scener som alla åskådare vid något tillfälle såg hade det kunnat tydliggöra den dramatiska linjen. Men syftet var aldrig att ge publiken en röd tråd. Syftet var att ge publiken en kroppslig upplevelse av verket och en demokratisk dramaturgi, där de själva gavs makten att bestämma vad de skulle se och hur länge. Eller kanske gav vi dem ett lotteri? För om man inte vet vad man har att välja på, väljer man då verkligen? Båda erfarenheterna är relevanta för den (icke)demokratiska makt som undersöks i föreställningen.

 

I Satans delirium är publikens väg mer styrd och kommer därför kanske ge en tydligare dramaturgisk linje för alla. Vad man föredrar är en smaksak.

 

Musik

Musik: ca 70 timmar.

En väsentlig del i mitt arbete som skådespelare var Magnus Larssons musik och Niklas Nordströms ljuddesign. Dels styrde dessa tiden, gav oss signaler om när vi skulle gå och inte. Men musiken var framförallt en del i vårt manus. Mycket av musiken var klar när vi aktörer kom och repetitionen av en ny scen inleddes alltid med en lyssning på musiken i scenen. Den gav rytm och en känslomässig berättelse som vi kunde jobba med eller mot, låta oss ledas av eller välja att kontrastera. Ibland var musiken själva lösningen på scenen.

 

20.10 133a Tagna CH35 Åklagarens hem.

Åklagaren ska ha en kidnappningsscen som både jag och Otto dragit oss inför. Vi ska kidnappa våra betydligt yngre kollegor och nu är det dags, nu ska vi använda våra tortyrredskap på något sätt. Det kan lätt bli obehagligt och kladdigt. Vi är rädda att gå över någons gräns. Vi har funderat över om Åklagaren tycker om att slå eller bli slagen, lutar åt det senare men inget är klart och bestämt. Vi gör upp med kollegorna att alla har rätt att säga stopp när som helst, men det är Magnus musik som är räddningen. En för oss helt oväntad musik utifrån vad som sagts om scenen. En glad cocktaillåt (tänk Petite Fleur fast studsigare, lite på speed) spelas i rummet. Och plötsligt är det inte så svårt. Otto börjar som Åklagare. Han går upp, börjar dansa, tvingar så småningom kidnappningsoffren att dansa med honom och visst, han är obehaglig men samtidigt hemskt rolig och tack vare musiken uppstår aldrig det där privat kladdiga vi varit rädda för. Och till slut går det att ta sig också till tortyrredskapen, ja, det känns med ens fullkomligt logiskt och organiskt.

 

Karaktär, kostym och mask

Peruker: 29. Plus lite extensions.

 

Kostymer: Ca 90 stycken, 2-3 per roll. Plus många dubbletter p.g.a. varierande kroppsformer hos rollens olika skådespelare.

 

När jag ber Otto beskriva skillnaden mellan arbetet i Satans demokrati och andra produktioner han medverkat i säger han: ”Karaktärsarbetet är extremt viktigt. Att jobba från karaktären och karaktärens plats i samhället är grunden för att skapa liv i den här sortens föreställning. Det skapar möjligheten att sen fritt improvisera i den här världen.”

 

Och om musiken var en väsentlig del av manus så var Agens Kenntäs och Linda Sandbergs mask och Jonna Berglins och Pia Gylls kostym absolut grundläggande delar av karaktärsarbetet och i att synliggöra var i demokratins struktur de olika rollerna hör hemma.

 

Grovt kan man tala om tre grupper av roller. Satans pack, Medborgarna och De vita bildar varsin spelgrupp. Satans pack är Woland och hennes följe av massmördare, främlingar som besöker demokratin för första gången. Medborgarna är de som bor i demokratin. De vita är makteliten. Vissa överlappningar sker under föreställningens gång. De tre grupperna är tydliga i mask och kostym. Satans pack har färggranna kläder i röda toner. Medborgarna har brunt och beigt. Ju närmare de står de vita desto mer rör de sig åt beigt. De medborgare som drar mer mot upproret (teaterfolket, Vännen) har inslag av vinrött. De vita är i huvudsak vita, men Åklagaren räknas till de vita och drar ändå mot beige. De olika grupperna möts i olika konstellationer, men vissa roller träffar varandra endast i slutscenen. Att kläderna är så tydliga underlättar när jag möter en roll jag inte träffat förr (när jag t.ex. tar en ny väg i huset), jag vet direkt var i strukturen den hör hemma och vilken status den har i förhållande till mig.

 

Att få på sig Åklagarens peruk och mask gör henne tydlig för mig. Och påverkar mina val. För hon är tjusigare än jag trott och håller ihop bättre än jag trott. Masken stärker hennes status, men blir också något att falla från. Eftersom Åklagaren är så mån om sin mask så blir det intressant när den spricker. Någon vecka innan premiär får jag en beige kappa i plast med axelklaffar, jag associerar den med militär och nazistiska lägervakter. Och via kappan hittar jag de sista delarna av Åklagarens kropp. Den ger mig en styrka och kroppen får en rustning som jag sen kan fortsätta använda även när kappan är av eller när den senare spricker och måste ersättas av en kavaj, som tyvärr inte är lika karaktärsbärande. Kappan hjälper mig också att förstå att Åklagaren måste börja på topp. Hon är perfekt. Dagen är perfekt. Allt har blivit som hon vill. Det är så perfekt att hon kan kosta på sig att vara snäll, att sjunga. Men när man är på topp finns bara en väg att gå. Nedåt…

 

Egenskapande och tillit - frihet under ansvar

Sammanlagd föreställningstid för alla parallella scener: ca 70 timmar

Repetitionstid: 6 veckor

Regissörer/koreografer: 2

Regiassistent: 1

 

Jimmy och Py inledde kollationeringen med att etablera förutsättningarna:

 

”Det här är en kollektiv föreställning där vi alla bidrar till vad publiken upplever. Det betyder också att vi alla har ett ansvar för vad vi gör och vad vi sänder ut.”

 

Varje scen kan repeteras max ett par gånger med regissör. Resten av arbetet måste vi göra själva. Förutom de i manusschemat utsatta scenerna tillkommer partier där vi är på väg till och ifrån olika rum. Partier som så småningom ger möjlighet till massor av möten och små scener med andra roller som också är på väg. Merparten av dessa scener skapas som egenarbeten, och kollas, ibland, i efterhand av med regissörerna. Detta kräver ett mycket självständigt arbete av aktörerna och en enorm tillit från regissörerna. Huset och kollationeringen har gett oss ett gemensamt universum. Inom det universumet har vi en enorm frihet att leka och experimentera. Frågar vi om det vi gör är okej, t.ex. vi har lagt till en scen här, får vi göra det? Så är svaret oftast ett förtjust JA! Och ett nyfiket: vad händer i den? Vad gör ni? Jimmy pratar tidigt om att han ser regirollen i det här projektet som en möjliggörare för andras kreativitet. Att ge oss den här friheten är också att i arbetet följa föreställningen tematik: demokrati och makt. Det är ett extremt demokratiskt sätt att arbeta där allas idéer får ta plats och ges utrymme. När ens idéer mottas med respekt så känner man sig också behövd och nödvändig. Det skapar stor lojalitet och den lojaliteten präglade arbetet i Satans demokrati.

 

Friheten var extremt lustfylld, men ibland var också egenarbetet orsak till frustration. Då hade man tur om man var en av de som delade roll.

 

Vår roll - om att skapa en gemensam roll

Roller med en aktör: 9

Delade roller: 17

 

Satans demokrati byggde på människors vilja och lust. Att föreställningen i hög grad byggde på donerat arbete skapade också en del för Sverige ovanliga lösningar. Till exempel så delades merparten av alla roller av två till fyra skådespelare, eftersom de flesta behövde kombinera Satans demokrati med andra uppdrag för sin försörjning. Det var en praktisk lösning, men en praktisk lösning som kom att påverka processen och föreställningens form och estetik på ett helt avgörande sätt.

 

Att vilka som spelade de olika karaktärerna växlade i så hög grad varje föreställning, att det fanns så många olika kombinationer, krävde ett särskilt arbetssätt. Hur repeterar man en roll tillsammans? Hur repeterar man en roll tillsammans där vi dessutom inte utgår från ett fast manus, inte kan läsa oss till karaktären via text? Utan där vi inte bara repeterar rollen tillsammans, utan uppfinner rollen tillsammans.

 

Strax innan jag börjar repetera går jag en workshop med Ariane Mnouchkine och Théâtre du Soleil från Frankrike. Hos dem bidrar ofta hela ensemblen till en roll. Alla skådespelare har under repetitionerna möjlighet att gå upp på golvet och praktiskt föreslå hur en roll ska spelas. Du äger inte din roll, utan alla hjälps åt och bygger på rollen, lager efter lager. Man repeterar alltså fullt även när man sitter bredvid scenen och ser andra arbeta med rollen. För om en skådespelare kommit med ett förslag, börjar man inte om och känner in rollen själv utan förväntas fortsätta där den andre slutat. Den här praktiska läxan var bra att ha med sig in i Satans demokrati. Att dela roll kräver att man lägger undan sin prestige, sina krav på originalitet, sin längtan att bli sedd som den enda. Men man har ofantligt att vinna. Vi som delade roller hade alltid en samarbetspartner som hade tid. Och tack vare att vi var fler som skapade så var det möjligt för rollen att hamna längre från oss själva, vi fick arbeta med lager vi aldrig kommit på själva, vi fick hjälp att tvinga oss ut från bekvämlighetszonen och bygga något nytt, annat, vidare och djupare än vi kunnat ensamma.

 

19.35 3a Förhör/dom CH24 Rättegångssal

Rollen repeterades tillsammans i mån av tid och möjlighet. När vi repeterar scenen ovan, en av rättegångsscenerna, är vi följaktligen en Pilatus, två Åklagare, tre advokater (ytterligare en advokat tillkom senare), tre tjänstemän och en säkerhetspolis (ytterligare en säkerhetspolis tillkom senare) på plats samt Jimmy som regisserar och Sara som är regiassistent. Först går vi igenom var i tidschemat scenen ligger. Var kommer vi alla ifrån? Och vart ska vi efter denna scen? Vilken anknytning har scenen till Mästaren och Margarita? Jimmy beskriver vad han är ute efter i scenen. Vi talar om rättegången med Pussy Riot som vår scen refererar till. Sen går Jimmy och repeterar med en annan grupp. Sara stannar hos oss. Vi improviserar fram en möjlig scen, alla rollens aktörer prövar scenen minst varsin gång och olika saker kommer fram under varje improvisation. I just det här fallet, där vi är många skådespelare inblandade och scenen måste korrelera med en senare rättegångsscen, skriver jag sedan ned en text utifrån det vi gjort. Vi repeterar den här scenen ytterligare en gång innan genomdragen. Fast då kan inte alla vara med. De aktörer som inte är med och repeterar får information från de närvarande aktörer som gör samma roll om eventuella förändringar. Var vi färre roller i scenen så skrevs oftast ingen text ned utan i samråd med Py och Jimmy beslöts om ton, hållpunkter och väsentliga saker som skulle vara med i scenen. Sedan gjordes scenen med improvisativa variationer under föreställningarna. Många scener var också helt ordlösa, berättade med bild och rörelse, och flera scener var exakt koreograferade av Jimmy eller Py.

 

 

Vi bygger alltså på varandras arbete eftersom. När det är dags för genomdrag får alla aktörer minst ett genomdrag var, men delvis får man repetera sin roll genom att följa när ens rollkollegor spelar den. Och efter genomdraget kan man sen diskutera igenom de val man gjort och vad som uppstått i sin rolltrupp. Otto och jag har många och långa samtal om karaktären och om möjliga lösningar. Även när vi börjat spela fortsätter våra samtal, vi informerar om förändringar och tipsar om nya möjligheter och småscener som uppstått. En del av den andres förslag inkorporeras i vår egen Åklagare, men inte alla. Vissa scener finns bara när Otto spelar, vissa bara när jag spelar.

 

Men hur är det att möta olika aktörer i samma roll?

 

Meliz Karge, som ensam spelade Margarita, säger: ”I början tyckte jag ibland att det var irriterande, nu hade vi ju hittat något, jag ville behålla det. Och nu kom någon annan och gjorde annorlunda och det gick förlorat. Men sen kände jag tvärtom, att det gagnade rollen och föreställningen. Tack vare att rollerna spelas av olika skådespelare så kan jag inte fastna, jag måste vara öppen och redo för vad som ska komma, jag måste vara på tå. Och det gör föreställningen levande.”

 

Åklagaren spelar mot fyra olika advokater. Vi har fyra olika relationer. Som blir mer och mer olika ju längre spelperioden går. En är rädd för mig. En är förälskad i mig. En hatar mig. En härmar allt jag gör. Förmodligen har de fyra olika advokaterna olika relationer till min åklagare och Ottos åklagare. Vi gör i huvudsak samma handlingar jag och de fyra olika advokaterna, men med olika variationer, olika detaljer. Advokaterna är olika men samtidigt är Advokaten alltid igenkänningsbar. Joséphine Wistedt, som spelade säkerhetspolisen, uttrycker det som att rollens funktion är alltid på plats i bygget, men att hur aktören utför funktionen kan vara väldigt olika. Jag tänker på Commedia d’ell Arte som fungerar på ett liknande sätt, där karaktärerna har fasta egenskaper oavsett vilken skådespelare som gör dem, men där de såklart färgas av varje skådespelares temperament.

 

En gemensam föreställningsvärld – hur då?

Roller: 22-26 per föreställning

Aktörer: 47

 

Hur skaffar vi ett gemensamt språk, hur håller vi ihop det här spretiga aktörsgänget som aldrig är alla på plats på en gång? Kollationeringen var enda gången då alla medverkande var där samtidigt och där lades de gemensamma grunderna. Där målades den gemensamma visionen upp, vad vill vi berätta? Vilken värd rör vi oss i? Vi går igenom huset, mask, kostym, lyssnar på musik. Går igenom Mästaren och Margarita och annat material som ska finnas med i föreställningen eller som inspiration. Vi samtalar om makt, demokrati och förljugenhet.

Py och Jimmy beskriver vilken form vi strävar efter: ickerealistiskt med ett förhöjt fysiskt språk, mycket dans och ordlöst, med tidshopp och tempoväxlingar. Vi ska släppa in publiken inuti pjäsen och låta dem uppleva den fysiskt.

 

Det stora tidschemat skapar tydlig struktur. Den gemensamma visionen en grund för vilka val vi ska ta under repetitionerna och föreställningarna.

 

När vi började repetera kan man generellt säga att Py regisserade scenerna med Satans pack och Jimmy scenerna med de vita. Medborgarna delade de på. I våra respektive spelgrupper pratade vi ihop oss om form och spelstil och Jimmy, Py och Sara Jernberg, regiassistent, är de som ser till att det fogas ihop. Vi får t.ex. en gemensam hälsning för hela demokratin baserad på den vinkande rörelse de lyckobringande pengakatter (Maneki-neko) som ofta står vid dörren eller kassan i butiker och restauranger i Asien gör. I de olika grupperna skapas också rollernas gemensamma bakgrundshistorier och rollernas hierarkier mellan varandra. Vem har högst status, vem har lägst. Och inom rolltrupperna arbetade vi som nämnt ovan fram karaktärerna.

 

Eftersom vi aldrig är alla på plats behövs ett ställe att enkelt kommunicera med alla. Vi använder Facebook. Där har vi en sluten grupp som är vår sambandscentral. Där läggs reptider och inspirationsmaterial ut, där postas video från dansrepetitionerna så de som inte var med kan öva hemma, där diskuteras problem och lösningar. Facebookgruppen blir ännu viktigare när vi väl börjat spela, och aldrig träffas alla på en gång. Den gör att vi är en del av ensemblen oavsett om vi spelar den kvällen eller inte.

 

Under de flesta föreställningar finns någon av regissörerna, främst Jimmy, på plats och kan spegla och återkoppla det vi gjort under kvällen. Varje rolltrupp har ansvar för att inom sig vidarebefordra viktig info rörande sin roll så att alla är med på tåget om något hänt eller behöver ändras. Varje dag ses vi strax innan föreställning och då finns möjlighet att ta upp saker som uppstått kvällen innan.

 

Samexistens

Konstnärer: 100 stycken.

19.50 20 b Censurdans CH13/14 Censurrummet.

Det närmar sig premiär. Vi repeterar en scen i censuren, ett rum med lågt i tak och fyllt av nio skrivbord. Det är en stor scen med 9 roller, det vill säga drygt dubbelt så många skådespelare på plats, och danssekvenser. Samtidigt tillverkas stora fönster till ”kyrkan” på samma plats. De är sköra, gjorda av papper och plastpåsar. Konstnären sitter i mittgången mellan skrivborden, där 6 av aktörerna ska dansa fram. Ingen kommenterar detta. Alla arbetar fokuserat. Konstnären med sina fönster. Aktörerna med att få ordning på scenen. De dansar förbi försiktigt så att inget går sönder. Alla vet att det närmar sig premiär, ingen har tid att flytta sig eller vänta ut någon. Vi samexisterar, vi stöder alla slutresultatet. Det är ingen irritation i luften, istället koncentrerat fokus.

 

Hej publiken? Från fjärde vägg till interaktion. Allt ryms.

Maxantal publik per föreställning: 120 personer

Publikgenomdrag innan premiär: 3

Vår publik ska ha mask för ansiktet. Det är svårt att föreställa sig innan det händer. Angela Wand som spelar Woland säger: ”Men hur ska jag kunna läsa av publiken när de har mask? Jag måste kunna läsa av publiken!” Vi funderar och diskuterar hur maskerna kommer att påverka arbetet och publikmötet. De av oss som sett någon av Punch Drunks föreställningar som ju arbetar med samma förutsättningar har kanske en gissning. Där blir publiken voyeurer i rollernas värld.

 

Från början är instruktionen att ingen utom Satans pack, och i vissa scener Margarita, ser publiken när de har mask. Publiken är osynlig för oss andra, samtidigt som åskådarna kan komma hur nära de vill. Ju närmare de är, desto svårare att läsa av deras kroppsspråk. Och eftersom jag inte ska se dem kan jag inte se rakt på dem och kan därför inte heller läsa av deras ögon. Absurt nog är Satans demokrati nog den föreställning jag haft mest fjärde vägg i av alla pjäser jag spelat trots att publiken bokstavligen kan flåsa mig i nacken.

 

Under publikgenomdragen börjar instruktionen att bara Satans pack ser publiken att sakta luckras upp. Doktorn är först ut utanför Satans pack med att se publiken, ja, inte bara se utan undersöka dem och dela ut ordinationer. Margaretha Björkman som spelar Doktorn säger att det var först när publiken kom som hennes roll blev hel. Fler och fler av Medborgarna börjar också att aktivt interagera med publiken.

 

En stor förändring sker då Margarita börjar att spela mer aktivt på publiken. Det påverkar föreställningen positivt. Meliz, som spelade Margarita, berättar att det var publiken som gav henne idén. När hon delade ut revolutionära texter till dem blev deras svar så positivt att hon ville ge mer tillbaka. Hon ökade interaktionen och började aktivt värva dem till motståndsrörelsen. Motståndsrörelsen växte sen för varje föreställning.

 

Sist ut med att se publik i mask var de vitklädda, och för oss var det fortfarande en omöjlighet att se publiken i många scener. När interaktionen ökade under föreställningsperioden ställdes nya krav på mig, särskilt i de scener där interaktion inte var möjlig för Åklagaren. Att i kidnappningsscenen ovan se publiken skulle ha blivit väldigt knepigt. Att se publiken kräver interaktion och att börja improvisera med publiken med piskor och andra tortyrinstrument hade känts riskfyllt och komplicerat. När jag väljer att se åskådarna måste jag ge dem en roll som passar i Satans universum. Inte nödvändigtvis som enskilda personer, men definitivt som grupp. Under rättegångsscenerna fungerade det t.ex. fint att se publiken och använda den som åskådare till rättegången.

Jag måste, utan att bryta illusionen, tydligt signalera vilken överenskommelse och vilken grad av interaktion, som gällde i den specifika situationen och i just det rummet vi befann oss. Här hade jag stor nytta av tidigare möten med barnpublik. Genom hur jag svarar på publikens inviter signalerar jag ordlöst vilken relation vi ska ha.

Även när publiken är osynlig för ens roll kan man använda sig av deras närvaro. Jag lekte t.ex. med att låta Åklagaren uppfatta deras närvaro som spöken, vilket passade Åklagarens ökande paranoia. När en åskådare vilade i min soffa lät jag Åklagaren krypa ihop i dennes knä.

 

En praktisk aspekt av att publiken kommer nära är att all rekvisita måste tillåta skärskådande av deras ögon. Dagen innan första publik genomdrag tillverkar jag och Otto i panik olika handlingar till vår pärm som vi innan haft fusklappar i.

 

När jag efter föreställningen pratat med olika besökare möter jag också olika inställningar till masken de hade på sig. Vissa älskar den och känner sig skyddade bakom den. Den gör att de slipper oroa sig för att bli indragna säger de. Andra, som gärna skulle ha en mer interaktiv eller deltagande upplevelse, ville helst slippa den.

 

Att spela utan publik . . .

Antal åskådare per roll: 4,61–5,45 (beroende på ensemblens dagliga storlek)

Det hände ibland att man fann sig själv ensam, eller med en medspelare men utan publik. Då var det lätt att se sig utifrån, ifrågasätta vad man gjorde och, kort och gott, känna sig fånig. Men det var nödvändigt att fortsätta att hålla rollen, för när som helst kunde publiken dyka upp. Det hjälpte att vara noga med detaljerna, både den inre linjen, rollens tankevärld och rent praktiska saker. För förutom de stora linjerna så måste man fylla långa perioder av egentid. Vad gör Åklagaren när hen är själv? Tar ett glas vin. Längtar. Äter salta pinnar. Tänker åklagartankar.

 

Men det är roligast med publik och så småningom lär vi oss att fånga in dem. Hittar en orsak för rollen att söka sig utanför sitt rum eller kontor så publiken ser att den är där. Gå lite, nej mycket, långsammare i trapporna än vad som känns organiskt för rollen så publiken hinner med. Varsamt råka ta någons hand, som i förbifarten, och dra den med oss.

 

Att leva i huset. Föreställningen som en växande organism.

Föreställningstid: 3,5 timmar med parallella skeenden motsvarande ca 70 timmars speltid.

Föreställningar: 32 + 5 extra = 37

 

Föreställningen var färdig på premiären. Och ändå inte alls. För i den kreativa och tillåtande miljö som var Satans demokrati uppmuntrades vi av Py och Jimmy att fortsätta utforska vägarna i huset och eventuella nya möten. Den föreställning som spelades den 13 november var färdig, men den föreställning som spelade på 24 januari hade utvecklats och fördjupats och många nya scener, utanför det ursprungliga schemat, hade uppstått. Föreställningen fortsatte att växa och bre ut sig, att som ett träd skjuta ut nya rötter, nya grenar. Karaktärer tog nya vägar till och från rum i huset och mötte därmed andra roller som det uppstod nya scener med. Fortfarande sista föreställningarna uppstod nya scener:

 

20.35 4C Förhör CH24rättegångssal (fast just de här minuterna är Åklagaren precis utanför rättegångssalen och inte i den, även om titeln på scenen säger annorlunda, scenen utvecklades så)

Näst sista föreställningen uppstår en ny scen då jag som Åklagaren plötsligt får syn på Malin Vargö som Advokaten strax efter att Åklagaren haft ett sammanbrott i rättegångssalen och rusat ut. Advokaten har aldrig varit där förut. Nu står hon här och tittar på mig, ser min förnedring. Det är givetvis hennes fel alltihop, hon borde stoppat mig. Jag tar henne i kragen, trycker upp henne mot väggen och skriker det: -Det är ditt fel alltihop!! Ditt fel! Hon svarar: Förlåt, förlåt! Vi ser på varandra och jag släpper henne. En ny scen har fötts. Nästa dag är den Erika Engberg Zerpe som spelar advokaten. När jag berättar för henne om scenen som uppstod dagen innan väljer hon också att stanna till utanför rättegångssalen istället för att gå vidare, varpå en variant på den nya scenen kan uppstå.

 

Satans delirium

 

När detta skrivs har Satans delirium repeterat i en och en halv vecka och det är därför svårt att säga något om den processen här. Några saker vet vi:

 

I Satans delirium är det färre aktörer, men liksom i Satans demokrati finns det flera parallella handlingslinjer. Jag vet att Jimmy började skriva ett mer färdigt manus, men sen valde bort det eftersom han ville behålla den medskapande process han börjat i Satans demokrati.

 

I Satans delirium skakas kalejdoskopet ytterligare. Och ni åskådare får möta demokratins värld igen, samma, men förändrad, precis som verkligheten.

 

 

Anna Mannerheim

skådespelare dramatiker regissör

delade rollen som Åklagaren med Otto Milde i Satans demokrati